Ulf Lundell: Fanzine

OK, nå er det slutt på tøvet. Fra nå av er Crazy Horse for rein taffel å regne. Rein taffel. Ulf Lundell – 50 i november – bearbeider nå tilsynelatende all støyen som ramma huet hans da han skreiv ”Jack” for et kvart sekel siden.

Av Arild Rønsen // 10.06.99

Gud gav oss sanningen
Djävulen gav oss kyrkorna

Det handler om Kosovo (Maffia, mördare, blodgalna gangsters/kallar sej hjältar och hyllas av sitt folk), og kompet består av en banjo. Men så – så braker det løs i sceneversjonen av ”Om Jag Hade Henne”.

To gitarer, bass og trommer. Det er bråkete, det er forvrengt, det er ”stygt”; ikke-produsert produsert. Lundell sjøl er breddeholder; holder orden på det rytmiske og de to-tre akkordene. Bak og foran og overalt svever Janne Bark, gitarhelten, på volum 11+. Og slik fortsetter det.

Halvparten av dette doble albumet – to timer og tjue minutter musikk! – er spilt inn live, men det merker man knapt. Konsertopptakene er plassert innimellom studiotagningene, og for første gang i historien er det vanskelig å høre forskjell. NB! Ikke fordi han tar en Pink Floyd; gjør livelyden like pen/clean/storslått som studiolyden. Lundell ’99 vil det omvendt. Studiolyden er like rufsete som livesoundet. Ett – två – tre – fyr – Pang!

Tekstmessig handler det som alltid om Havet, Byen & Kjærligheten, men ”Mustayaluca” er et rivende oppgjør med et Sverige som i Lundells øyne er i ferd med å gå utfor stupet. (Det du ska kalla en seger/är det här landets tragedi/Du bygger et shoppingcenter/en mediakoncern/och gör kärleken till industri). Han skjenker oss en ny kvinnefigur å elske, Annalisa – og ikke siden ”Den Vassa Eggen” (1985) har han vært så til de grader åpent sjølutleverende som i ”En Chans Till"”(Tony slog back i maskin/när han var förtifem/Han såg fläckar på väggen/och han hittade inte hem).

Han behandler samme tema i ”Gammal Nog”, og kanskje er han virkelig i ferd med å gjøre alvor av sin trussel om å forlate Trangvik?

För mycket död omkring mej
för mycket ensamhet
För mycket frihet utan idé
Var och en för sej själv
var och en i sitt hål
Det kan vem som helst se

Jag tror jag köper in mej i en
fiskebåt
i nån liten by där bambun står
prasslande i passaden och månen
glänser i kvinnornas svarta hår

Vekk herfra, det er mitt mål? Den gamle vargen er blitt rastløs så det holder:

Kom, kom så går vi nu
här kan man inte stanna
Vi är vagabonder nu, vi är
hemlösa
Man kan inte ens
läsa böcker här längre
Måste växa, måste andas
Vad som helst måste vara
bättre än det här

Her kommer også den ultimate versonen av ”Stackars Jack”, og er det kanskje likevel sånn at det fins én sang som... vel. Kjenner du deg ikke igjen i ”St Jack” må du garantert ha vært på vært på en livslang trip du ikke husker bæret av.

De ni nye låtene varer i pluss minus åtte-ni minutter.

Jeg gir meg over.